En höstdag vid Vägen västerut
Den sägs vara Sveriges längsta återvändsgränd och är definitivt också en port rakt in i världsarvet Laponia, till Sjaunja naturreservat och djupt in i Stora Sjöfallets nationalpark med möjlighet till vandring in i Sarek och Padjelanta. Den 14 mil långa vägen från E45 vid Porjus via Stora Sjöfallet till Ritsem bjuder på hisnande vyer när den passerar genom högfjällskedjan och brukar föras fram som en av landets vackraste vägar. Samtidigt finns en kraftfull brytning mellan orörd natur och stor mänsklig påverkan längs vägen då den har tillkommit som en följd av omfattande vattenkraftsexpoatering delvis i tidigare nationalparksskyddad natur.
Stora Sjöfallets nationalpark inrättades 1909 bland annat för att skydda det mäktiga vattenfallet med samma namn och källsjöarna uppströms detta. Redan efter tio år bröts emellertid hela sjöområdet ut ur parken för att man skulle kunna bygga ett regleringsmagasin och parken delades i praktiken i två delar. Dammen som byggdes vid Lilla Sjöfallet har byggts ut i flera etapper och har tillsammans med bygget av Vietas kraftverk minskat medelvattenföringen i Stora Sjöfallet från 160 m3/s till 6 m3/s och har därmed nästan helt utraderat det som kallats för Nordens Niagara. Samtidigt har ett sex mil långt regleringsmagasin med 30 meters nivåskillnad mellan lägsta och högsta tillåtna vattennivån bildats i dalgången som tidigare utgjorde hjärtat av nationalparken.
Vid de inledande dammbyggena vid Suorva fraktades byggmaterial dit på sjöarna då detta ännu var väglöst land. Det var först i samband med den fjärde och sista höjningen av dammen på 1960-talet, bygget av Satihauredammen nordost om Stora Sjöfallet och bygget av Vietas kraftverk som vägen drogs fram från Porjus. I början av 1970-talet bröts vägen ytterligare fyra mil västerut till Ritsem för bygget av vattenkraftverket där. Vägen fortsätter sedan ytterligare två mil norrut till dammen vid Sitasjaure där vattnet till kraftverket i Ritsem hämtas, denna del är dock avstängd för allmän fordonstrafik. I anslutning till vägen sträcker sig också en 400-kilovolts kraftledning som utöver att ansluta kraftverken i Vietas och Ritsem till stamnätet också är en viktig överföringslänk mellan Sverige och Norge.
Sammanfattningsvis har alltså vägen som i folkmun går under namnet Vägen västerut gjort Laponias mäktiga fjällandskap lättillgängligt, men det har skett till priset av omfattande mänsklig påverkan. Besluten om utbyggnaden från början och mitten av förra seklet var kontroversisella redan då men är idag något vi får acceptera. Så ta nu chansen att uppleva ett av landets mest spännande och samtidigt lättillgängliga landskap genom en resa på Vägen västerut. Kanske kan dessa bilder från den 15 september 2014 inspirera till ett besök?
Förmiddagsspegling i sjön Vuolep Áhppojávvre knappt halvvägs mellan Porjus och Stora Sjöfallet.
En tall vid Vuolep Áhppojávvre.
En raksträcka strax före Ruokto med berget Gasskatjåhkkå i fonden.
Det mäktiga stupet på norra sidan av Lulep Gierkav sett vid vägskälet i Kebnats.
Vy mot STora Sjöfallet vid stranden i västra änden av sjön Langas med Nierasmassivet till höger och Alep Giekav till vänster.
Vägen mot Stora Sjöfallet med Nierasmassivet i fonden.
Nya Naturum Laponia vid Stora Sjöfallet höll här på att färdigställas.
Vy mot berget Alep Gierkav och det numera nästan helt torrlagda Stora Sjöfallet strax intill Naturum Laponia.
Nierasmassivet sett utanför den nya byggnaden.
I öster reser sig Juobmotjåhkkå-massivet.
Vägen mot Ritsem längs med sjön Gårtjejávvre uppströms Stora Sjöfallet.
Vägen slingrar sig fram vid sjön upp mot Suorva.
Bergsformationer i Nierasmassivet sedda från vägen.
Kraftverksdammen i Suorva sedd på avstånd från öster.
Gierkavmassivet sett i motljus över sjön Gårtjejávvre från Suorva.
Suorvadammen reser sig mäktig mitt inne i det som tidigare var en central del av nationalparken Stora Sjöfallet, en del som numera är utbruten ur parken. Kraftverket torrlade också den fors som gav parken dess namn.
Dammen består egentligen av tre separata dammar som effektivt spärrar vattnets framfart.
Dammen sedd från nordväst från vägen.
Bakom dammen breder den sex mil långa sjön Akkajaure ut sig.
Nordväst om Suorva finns den mest dramatiska delen av vägen till Ritsem med brant stupande fjällsidor.
Efter några mil blir fjället Akka på södra sidan av Akkajaure synligt.
Vy mot Akka, från Ritsem, snett bakom till vänster skymtar det ännu högre Sarektjåhkkå på avstånd.
Vy mot sydost över Akkajaure. Den stora 400-kilovoltsledningen ansluter kraftverken i Ritsem och Vietas till stamnätet och är också en viktig överföringslänk till och från Norge.
Höstutsikt från Ritsem i motsol.
Hit men inte längre. De sista två milen från Ritsem till Sitasjaure av denna långa återvändsväg är genom en vattendom avstängd för fordonstrafik.
På väg tillbaka ner för backen från vägbommen ges denna utsikt mot Akkamassivet.
Klart blågrönt vatten strömmar efter nära två mil i tunnel från Sitasjaure i norr fram vid utloppet från Ritsems kraftverk ut i Akkajaure.
Vy österut nära utloppet, vattenströmmen kan anas på ytan en bit bort.
Med en höjdskillnad på 30 meter mellan högsta och lägsta tillåtna vattennivå i Akkajaure krävs speciallösningar när båtbryggor ska anläggas.
Höst i Ritsem, notera den uppdragna båten till vänster.
Vy österut från den konstgjorda piren vid kraftverkstunnelns utlopp, i bakgrunden syns Kallaktjåkkås toppar.
Utloppet från Ritsems kraftstation, vatten som egentligen skulle ha runnit genom dalgången vid nationalparken Stora Sjöfallets norra gräns fram till Vietas.
Ritsems kapell skänktes till Gällivare församling 1988 av Statens vattenfallsverk.
Kapellet med klockstapel sett från öster.
Åter på väg österut mot Stora Sjöfallet på den lilla vägen genom nationalparken med kraftledningen som följeslagare.
Rajvotjåhkkå, en del av Kallaktjåhkkåmassivet, reser sig närmare 1000 meter över Akkajaures yta.
Väg och kraftledning, mänsklig påverkan i nationalparken Stora Sjöfallet.
Fortsatt vy österut över Akkajaure med Nierasmassivet vid Stora Sjöfallet i fonden till vänster.
Söderut sticker Sareks toppar upp över lågfjället i nationalparken Stora Sjöfallets södra del, Sarektjåhkkå (2089 meter över havet) till vänster.
Vattendrag som rinner ner för de branta bergssluttningarna skapar vattenfall.
Vy västerut längs vägen mot Ritsem, åter med Rájvotjåhkkå i fonden.
Kraftledningen byter här skepnad när terrängen blir krävande de återstående milen till Suorva, vy österut från samma plats som ovan.
Akkamassivet sett från öster. Höjdskillnaden på närmare 1600 meter mellan toppen och sjön Akkajaures yta gör berget till Sveriges högsta sett till omgivningarna.
Vägen mellan Ritsem och Suorva.
En liten tjärn med Nierasmassivet i fonden.
Ännu en vy mot Akka, Lapplands drottning.
Ännu en vy österut på den lilla vägen.
Vid Suolavárásj börjar landskapet bli allt mer dramatiskt, vy österut.
Vy västerut nära Vakkotavare med Akka till vänster och Suolavárásj till höger.
En annan vy västerut från vägen något närmare Vakkotavare.
Vy österut från samma plats.
Efter krönet syns nu Nierasmassivets ännu högre stup i fonden.
STF:s fjällstuga i Vakkotavare.
Stugan ligger intill det märkligt formade berget Vákkudakvárátja.
Bäckravinen vid Vakkotavare sedd från Kungsledens bro strax ovanför stugan.
Vy österut vid stugan i Vakkotavare, fjällbranterna till vänster är omkring 800 meter höga.
Vägen fortsätter att slingra sig fram genom den besvärliga terrängen.
Med smal och tidvis inte helt jämn väg tar de fem milen mellan Ritsem och Stora Sjöfallet sin lilla tid att köra. Här skymtar nu de tre dammarna vid Suorva i bildens mitt och längst till höger.
Det är lätt att känna sig liten när man blickar upp mot kanten där nästan 800 meter upp.
Lite längre österut syns ett par stora raviner med tydliga spår av stora skred, vägen har skurits av flera gånger på den här sträckan.
Den mest kritiska sträckan när det gäller laviner och skred sedd från öster.
En av många vyer som gör den här vägen så speciell.
Platsen för det senaste skredet vid en av de två raviner vi såg på avstånd tidigare, notera den relativt nya kraftledningsstolpen mitt i området.
Resterna av den gamla stolpen ligger kvar vid vägen som även den har fått återuppbyggas här.
Inte ett träd finns mellan vägen och sjön här där skredet gick, det ger utsikt mot dammarna som upp allt vatten.
Detaljvy mot den nordligaste dammen med det karakteristiskt formade berget Sluggá i bakgrunden till höger.
Närmare Suorva har vägen fått byggas i ny sträckning efter att ett stort stenblock rasat ner och lagt sig mitt på vägen.
Framme vid Suorvadammen, dags att blicka tillbaka och ta avsked av sjön Akkajaure.
En övergiven tunnelinfart i norra änden av Suorvadammen.
Den stora Suorvadammen har för alltid förändrat landskapet i det som tidigare var nationalparken Stora Sjöfallets centrala delar, vy söderut från vägen.
Suorvadammen sedd från infarten till området.
För att kunna nå södra delen av nationalparken tillåts gångtrafik över dammarna, här syns bergen i norr från den norra av de tre dammbyggnaderna.
Plötsligt befinner man sig i något som mer för tankarna till ett industriområde.
Akkajaure sedd från den norra dammen.
Vy österut över sjön Gårtjejávvre mot Stora Sjöfallet.
Vy mot Nierasmassivet vid den sydligaste av de tre dammarna.
Vy söderut från den sydligaste dammen med Sluggá i fonden.
Även den södra dammen är en påtagligt inslag i naturen.
Orörd natur blandat med totalpåverkade områden.
Vägen mellan dammarna, en bred och ganska tråkig vandringsled för alla som saknar tillstånd att köra här med bil.
Den mellersta dammen med utskovsluckan.
Vy österut nedanför utskovet.
Vy mot sydost från norra dammen i Suorva.
Vattenfall i branterna ovanför Suorva.
Vy över sjön Gårtjejávvre strax nedströms Suorva mot Stora Sjöfallet med topparna Gasska Gierkav och Lulep Gierkav i bakgrunden.
En båt vid västra änden av sjön Langas vid Stora Sjöfallet.
Kvällssol över Alep Gierkav och en del av det som återstår av Stora Sjöfallet efter bygget av dammen vid Suorva.
Nedfarten till Vietas kraftstation dit vattnet från Suorva förs, men också vatten från Satihaure i nordost.
Utloppskanalen från Vietas kraftverk sedd från vägen, här flödar alltså det vatten som tidigare fyllde Stora Sjöfallet.
Nierasmassivets östra ände sedd från dammen vid Satihaure nordost om Stora Sjöfallet.
Det är en mäktig bergsväg som tornar upp sig, dessutom en lite märklig känsla med asfalterad väg över fjällhedarna i nationalparken.
Vy ut över den långsmala sjön Satihaure med Juobmotjåhkkås lika branta bergssidor till höger.
Juobmotjåhkkå med Satihauredammen i förgrunden.
Till skillnad från dammarna vid Suorva är området som dammen vid Satihaure ligger i inte utbrutet ur nationalparken utan är fortfarande en del av den.
Vy mot Juobmotjåhkkå från dammen.
En märklig del av världsarvet Laponia och nationalparken Stora Sjöfallet!
Solen håller på att sänka sig över högfjällstopparna och det är dags att lämna Stora Sjöfallet, och det med sjön Langas och fjället Lulep Gierkav i fonden.
Ett besök vid bryggan i Kebnats. Här går båtleden över Langas till Saltoluokta fjällstation varifrån Kungsleden fortsätter söderut.
Vattenspeglingar vid Jaurekaska någon mil längre nedströms.
Vid Jaurekaska finns den forssträcka i Stora Luleälven som skiljer sjön Langas från den ännu längre sjön Stora Lulevatten.
Skymning över Stora Lulevatten nedströms en av forsarna vid Jaurekaska.