Låddejåhkå–Árasluokta–Dijddervágge

Tidig morgon i Låddejåhkås dalgång vid tältplatsen där den tredje vandringsdagen nu hade grytt. Några solstrålar letade sig tidvis in från nordost, men väderläget för den fortsatta vandringen under dagen var svårbedömt här nere i dalen då det också fanns en hel del moln på himlen. På norra sidan av Låddejåhkå finns ett med tanke på den annars så trädfattiga nationalparken relativt stort fjällbjörksbestånd och bland träden skymtar här också Låddejåhkåstugorna på sin grusplatå omkring en halv kilometer västerut. Längre bort bakom stugorna kan även sjön Vásstenjávrre anas.

Låddejåhkås vatten forsar fram mellan klipphällarna strax uppströms hängbron för Badjelánndaleden och Nordkalottleden. Jokken rinner upp i Guohpervágge i västra Sarek och är trots visst inslag av glaciärvatten ganska klar där inte forsarna skummar upp vattnet. Utan bron hade det inte gått att ta sig över vattnet här, då hade man i stället fått vada längre nedströms där vattnet flyter lugnare. Ett på kartan utsatt vadställe finns två kilometer nedströms bron vid en alternativ stig parallellt med leden.

Mörka moln drar in över fjället Mulkka i sydväst och över tältplatsen i Låddejåhkås dalgång. Regnet höll sig trots det borta så pass länge att frukosten kunde intas i uppehållsväder, någorlunda torra tält kunde rullas ihop och ryggsäckar packas för dagens färd utan alltför mycket inslag av väta. Det är ju vid dessa tillfällen som det är allra svårast att skydda sig mot nederbörd och därför var det skönt att i alla fall få någorlunda bra väder den stunden när utsikterna för den fortsatta dagen inte längre såg så alldeles ljusa ut.

Lagom till att ryggsäckarna skulle spännas på och färden söderut skulle börja kom en grå vägg in från sydväst. Ett friskt sommarregn strilade ner från himlen, och det fanns inte mycket mer att göra än att vandra iväg och hoppas att regnkläder och regnskydd skulle leda bort det mesta vattnet. Här syns Låddejåhkås märkliga kanjon vid bron med sina till synes uppskivade klipphällar lutade snett uppåt mot det annalkande vattnet. Strax därefter viker ledan av söderut och den långa stigningen på omkring 300 höjdmeter upp mot dalgången Boarkka inleds.

Leden söderut från Låddejåhkå stiger snabbt upp för den långa sluttningen på södra sidan av dalgången på kanten av en bäckravin. Bakom sig har man samtidigt hela tiden Låddejåhkåstugorna inom synhåll där på isälvsplatån på norra sidan av det framslingrande vattendraget. Här syns också Badjelánndaleden och Nordkalottleden stiga upp för den något kortare men samtidigt ännu brantare fjällsluttningen på dalgångens norra sida. Dimslöjor svepte här in de höjder som kvällen innan bjudit på storslagen utsikt över Vásstenjávrre och döljer också nästan en av Loadásj toppar till höger.

En regntung vy ut mot Vásstenjávrre och den nedre meandrande delen av Låddejåhkå från Badjelánndaledens stigning från Låddejåhkå upp mot Boarkka. Det är inte bara regnet och dimmolnen som gör att denna stora sjö, Badjelánndas näst största, här försvinner allt mer ur utsikten från leden efter att ha bjudit på så många vackra vyer längre norrut. Väster om leden på näset mellan Vásstenjávrre och parkens största sjö Virihávrre ligger nämligen fjällen Mulkka och Allak och skymmer sikten västerut, det är passet mellan dessa fjäll och Máhttoajvve i öster som är den högt belägna men flacka dalgången Boarkka som leden här är på väg upp mot.

Det kraftiga regnet blev inte allt för långvarigt när vandringen gick uppför den långa och ganska krävande stigningen söderut från Låddejåhkå. Däremot låg molnbasen lågt denna dag och redan i mitten av 300-metersstigningen där Badjelánndaleden och Nordkalottleden går över från att följa en bäckravin till en annan började molnen hänga alldeles över fjällsidorna samtidigt som solstrålar smet in någonstans från sidan och ingav visst hopp om siktförbättring. Här skymtar någon snöklädd Sarek-topp i fjärran öster om Låddejåhkås dalgång som vi nu lämnar för vidare vandring mot nya mål.

Leden fortsätter allt längre upp bland molnen och den i stigningarna ganska långsamma vandringen gick bland annat förbi ett väl upptrampat och därmed ganska nyligen använt rengärde. Regnet som hade fallit gjorde varje plan del av leden till en mindre kanal, men de plana sträckorna är samtidigt ganska få här. I den breda bäckravinen porlar vattnet så här efter snösmältningsperioden i en smal ström över stenarna och klipphällarna. Snö- och isrester finns kvar här i nordsluttningen och på ömse sidor av bäckfåran grönskar spädgräs på mark som tills relativt nyligen varit täckt av snö.

Friskt fjällvatten porlar fram i den ena av de två små jokkarna som leden följer under stigningen upp från Låddejåhkå. Ingen av dem har något namn på kartan, men den här flyter från västsidan av Máhttoajvve och Huornnásj ner på myren i den höglänta dalsänkan Boarkka och sedan norrut nedför sluttningen. Under denna högpassage missades antagligen en hel del utsikt, men å andra sidan är det mycket effektfullt med låga moln som sveper fram precis så högt att man ändå kan se långt under dem.

När backen upp från Låddejåhkå slutligen börjar plana ut är det plötsligt inte utan att man kan undra om det var en Gotlandssemester man gett sig iväg på då denna rauk dyker upp alldeles intill leden. Just den här står ensam men det finns fler i området längre bort från leden. En naturlig plats för en liten välförtjänt paus blir det i alla fall innan det är dags att fortsätta upp mot den högsta punkten på leden mellan Rijtjem och Stáloluokta, Badjelánndaledens norra halva.

Boarkka är den högt belägna dalgång som i nordsydlig riktning delar fjällmassivet mellan de båda vattendragen Låddejåhkås och Miellädnos två öst-västliga dalgångar i en östlig del med topparna Máhttoajvve (1467) och Huornnásj (1212) och en västlig del med topparna Mulkka (1264) och Allak (1348). Detta fjällpass utgör den naturliga och närmaste färdvägen för den som rör sig i nordsydlig riktning närmast öster om de båda stora sjöarna Vásstenjávrre och Virihávrre och mellan vistena i Sáluhávrre, Vásstenjávrre, Árasluokta och Stáloluokta. I botten av den ganska breda dalen knappt 860 meter över havet ligger denna vidsträckta flacka våtmark som här ses från nordväst där Badjelánndaleden når fram till den och med Huornnásj fot uppe till vänster bland molnen.

Leden fortsätter upp några tiotals höjdmeter i sluttningen väster om myren i dalen Boarkka och möter ungefär vid den högsta punkten i det här passet och på hela leden mellan Änonjálmme och Stáloluokta en alternativ västligare led norrifrån som inte går via Låddejåhkåstugorna utan kräver vad över Låddejåhkå närmare utflödet i Vásstenjávrre. Vid vägskälet är Badjelánndaleden skyltad mot de närmaste stugorna i vardera riktningen och vi ser att det är 8 kilometer kvar till Árasluokta.