Ännu en vy snett bakåt i färdriktningen mot Áhkká, detta högalpina landmärke av mörk och hård amfibolit som ensamt reser sig högt över de omgivande fjällhedarna. Några regnstänk hade redan flugit genom luften och molnigheten tilltagit från söder, men det gav bara lite svalka i sommarvärmen när vandringen fortsatte över mer öppen fjällhed intill lite större myrar tillsammans med både mygg och broms. Den nu lite stenigare leden krävde viss koncentration nedåt men då och då måste man ändå lyfta blicken och njuta av omgivningarna. Plötsligt låg det också där och glänste till största delen solbelyst, fjället som så många genom tiderna fäst sin blick på.