Här strax före den kraftigare stigningen som väntade var det dags för lunchpaus med tanken att få vila lite och kunna sitta ner och lugnt få njuta lite mer av utsikten över Vuojatädnos dalgång. Men vädret ville annorlunda. Molnen i söder mörknade snabbt just där horisonten från den här platsen är skymd av Loadásj sluttning. Lagom till att vattnet till torrmaten började närma sig kokpunkten kom ett första kort men tydligt muller från samma riktning. Åska. Lite för snabbt därefter för att vara ett vanligt värmeåskväder kom en andra knall, ett ljud som snarare indikerade ett aggressivare frontåskväder. Nu var det bråttom, regnskydd till kameran, till ryggsäcken, regnställ på, men framför allt: var ska man ta skydd för åskan? Mindre än tio minuter efter första mullret stod regnet som spön i backen och blixtarna likaså, mindre frekvent än regnet men alldeles för nära för att kännas bekvämt. Jag fann mig sittande jämfota och ihopkrupen i en liten torrlagd bäckravin halvt under en spång utan regnskydd på benen och utan att kunna göra något annat åt situationen än att vänta ut den. Det var långa minuter där, men åskfronten fortsatte sedan vidare norrut lika snabbt som den kom och det dramatiska vädret fick lyckligtvis inga värre följder än en avbruten lunch och genomvåta kläder. Dessutom fanns nu ett givet samtalsämne vid alla möten längs leden på den fortsatta turen, vandrare på hela Badjelánndaleden och även på andra håll i Laponia överraskades på liknande sätt av ovädret när kallfronter började attackera högsommarvärmen västerifrån.