Efter regn kommer solsken säger man, och så var det bokstavligen även den här gången. När åskmullret hade avlägsnat sig allt mer och solen började skina igenom det avslutande regnet var det dags att ta sig upp för en av ledens hittills brantaste stigningar från de bäckraviner som åtminstone kändes som visst skydd under åskvädret upp på de ännu kalare höjderna. Den efterlängtade utsikten över Vásstenjávrre började nu visa sig så bra som man bara kunde hoppas, trots att det ännu hängde regnmoln över gränsfjällen i fjärran som man inte visste vad de innehöll och vart de var på väg. En kraftig vind svepte också över fjällhedarna så här på frontens baksida och man fick hålla i alla lösa saker noga under den paus som gjordes här. Tack vare vinden torkade dock de genomblöta kläderna så snabbt att något byte aldrig behövdes.