Lagom till det att en tältplats hade hittats i närheten av bron över Låddejåhkå tittade solen fram och vattnet blev till en glänsande autostrada som slingrar sig fram genom dalgången västerut ut mot Vásstenjávrre. Lite efterlängtad mat att fylla en tom mage med och lite vila utsträckt raklång på den mjuka fjällheden i solskenet är sådant man gärna unnar sig efter en lång dags vandring. Stillhet är relativt intill en ständigt brusande fors, men utöver den var solens och molnens vandring över himlavalvet det som rörde sig mest här. Solskenet blev heller inte så långvarigt och när nya moln började dra upp från sydväst var det dags att slå upp tältet och krypa till kojs. Det dröjde inte så länge innan det började droppa på tältduken, men vad gjorde det när sömnen ändå tog över i den ganska tidiga sommarkvällen.