Rijtjem–Änonjálmme–Gisuris–Guvtjávrre

Efter turens första natt i tält i Rijtjem blev det tidig uppstigning för att hinna med dagens första båt och komma igång med vandringen. Svenska Turistföreningens M/S Storlule står för den reguljära förbindelsen över Áhkájávrre med normalt tre turer per dag från Rijtjem vid vägen och fjällstationen på sjöns norra sida till Änonjálmme respektive Váisáluokta på södra sidan där lederna in mot nationalparkerna Badjelánnda, Sarek och Stuor Muorkke tar vid. Klockan 07.15 kastade båten loss från bryggan i Rijtjem och styrde ut mot Änonjálmme och mot det riktiga äventyret för några mer eller mindre morgonpigga fjällvandrare.

Båtresan från Rijtjem till Änonjálmme över regleringsmagasinet Áhkájávrre är en färd rakt in i den magnifika fjällvyn mot Áhkká som man har från hela Rijtjem. Om det är klart väder. Efter en veckas högsommarvärme i norra Norrland började nu vädret destabiliseras och en hel del regnskurar vandrade över fjällmassiven redan under bussresan upp på söndagseftermiddagen. Tack vare att det delvis klarnade upp och några solstrålar fick bryta igenom och vandra fram över högfjällens sidor gavs chansen att njuta av fjällvyerna på kvällen, men under natten utvidgades de små kvarvarande molnsjoken och bredde ut sig till ett heltäckande molntäcke på låg nivå. Av Áhkkás monumentala 1600-meterssluttning syntes därför endast de nedersta 400 meterna och här på väg in mot Änonjálmme ser man Njirramjåhkå med smältvatten från Hambergs jökel flöda ner mot Áhkájávrre.

Trots mycket moln fanns det under båtfärden över Áhkájávrre en liten lucka i nordost så pass stor att Gállaktjåhkkå-massivets toppar blev synliga. Massivet i nordvästra delen av Stuor Muorkke/Stora Sjöfallets nationalpark når upp till 1810 meter över havet men topparna är inte synliga på nära håll från vägen som följer stranden nedanför. Rijtjem har här försvunnit utanför vänster bildkant då båten har girat in mot Änonjálmme. När man åker båt över Áhkájávrre blir det nämligen åter tydligt att sjön är ett uppdämt kraft­verks­magasin. Båtleden följer de gamla numera dränkta sjöarna och sunden och det finns gott om grund som hindrar båten från att gå raka vägen över sjön, grund som tidigare var höjder intill de ursprungliga sjöarna.

Efter knappt 40 minuters bekväm och trots den låga molnigheten även naturskön båtfärd över Áhkájávrre de cirka tio kilometerna från Rijtjem till Änonjálmme var det dags att spänna på den tunga ryggsäcken och fortsätta färden söderut helt för egen maskin. M/S Storlule vände nästan omedelbart tillbaka mot Rijtjem med några resenärer vars fjälläventyr nu kanske gick mot sitt slut. För oss skulle äventyret nu äntligen börja på riktigt, och lämnade här på bryggan i väglöst land fanns nu inte längre någon återvändo.

Änonjálmme och grannen Vájsáluokta en halvmil längre västerut vid Áhkájávrres sydvästra strand blev samiska storvisten när de nordsamer som i början av 1900-talet tvingades flytta söderut från gränstrakterna kring Karesuando slog sig ner i detta tidigare helt lulesamiska område. Båda platserna är dessutom startpunkter för vandring in i Badjelánnda nationalpark, från Vájsáluokta går Nordkalottleden söderut mot Guvtjávrre och Sáluhávrre medan denna enkla träskylt vid hamnen i Änonjálmme utgör Padjelantaledens norra ände. Áhkkástugan och Gisuris är de två första av de tio stugorna längs den 14 mil långa leden ner till Kvikkjokk, och kanske är det tur att en tresiffrig avståndsskylt till ledens södra ände saknas!

Vandring genom fjällbjörkskogen strax söder om Änonjálmme i riktning mot Áhkkástugan. Denna vältrampade men ändå relativt smala stigen är en inkörsport till tre av världsarvet Laponias nationalparker – Badjelánnda, Sarek och södra delen av Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet – men här i Badjelánndaledens allra nordligaste del befinner man sig inte i någon av parkerna och heller inte inom världsarvsområdet.

Efter knappt två kilometers vandring når man så Áhkkástugan och denna den första av de modernare vägvisningsskyltarna längs leden. Världsarvet Laponias röda symbol med ett stiliserat O dyker nu upp fastän det ännu återstår ett par kilometer till första nationalparksgränsen och världsarvsgränsen. Huvudspråket på skyltarna är lulesamiska med vissa svenska förklaringar utöver de beskrivande piktogrammen. På den översta skylten vars text inte syns på bilden kan man således läsa "Áhkkádåhpe/Áhkkástugan".

På väg in i världsarvet Laponia. Ett par kilometer söder om Áhkkástugan sprids ett mäktigt brus över det annars så tysta landskapet. Badjelánndaledens nordligaste och största älvpassage finns här precis där den fritt forsande stora älven Vuojatädno med vatten från Badjelánndas stora sjöar kastas genom de sista forsarna ner mot Áhkájávrres uppdämda vattenyta. Den enkla bron på bilden bär leden över ett litet parallellflöde på älvens västra sida, strax därefter följer den stora bron över huvudfåran där också gränsen till Stuor Muorkke/Stora Sjöfallets nationalpark korsas.

Badjelánndaledens passage över älven Vuojatädno ett par kilometer söder om Áhkkástugan med den korta bron över det lilla parallellflödet på älvens västra sida i förgrunden och den stora hängbron över huvudälvfåran längre bort. I bakgrunden syns Áhkkás fot, fjället var ännu inbäddat i ett till synes tjockt grått molntäcke.

Vatten från Badjelánnda och Sarek strömmar med stor kraft ut i Áhkájávrre strax nedströms broarna för vandringsleden. Här ser man hur strandlinjen blir allt mer kal när det helt oreglerade vattenflödet från Laponias orörda vildmarker möter det konstgjorda regleringsmagasinet Áhkájávrre vars vattennivå vid högvatten sträcker sig nästan ända hit in. Nivån som regleras genom dammarna vid Suorvvá är dock inte sällan betydligt lägre och blottar då tyvärr den ljusa och steniga strandlinje som är så karakteristisk för vattenmagasin. Långt i fjärran syns också Rijtjem på norra stranden, precis som man därifrån kan se den här forsen som en vit prick i fjärran på södra stranden.

Broar som den över Vuojatädno strax söder om Áhkkástugan är mycket praktiska men också helt nödvändiga för att komma över älven på den platsen när varken vadning eller båtfärd är möjliga. Med detta i åtanke är lite magpirr när man befinner sig mitt på den svajande bron högt över det brusande vattnet helt överkomligt. Bron över Vuojatädno är med sina 61 meter den längsta som Badjelánddaleden passerar över, leden går dock nära intill en betydligt längre bro över samma älv längre uppströms.

En sista brobild från Vuojatädno där man kan notera att bron är av lite äldre typ med brobana av trä och enkla vajrar som handledare. Väl över på östra sidan har man här kommit in i Stuor Muorkke/Stora Sjöfallets nationalparks sydvästligaste del. Följer man Badjelánndaleden söderut ligger nu omkring tio mil led inom världsarvet Laponia framför en, huvudsakligen förstås inom Badjelánnda nationalpark men alltså även i Stuor Muorkke längst i norr och två korta sträckor i Sarek.

Strax efter bron över Vuojatädno följer ett ganska krävande motlut som dock ger belöning i form av utsikt på krönet. Med tung packning på ryggen var det skönt att få vila en kort stund och orientera sig i omgivningarna samtidigt som den kompakta molnigheten plötsligt började ge vika. Bron där nere ser nu ganska liten ut i det stora landskapet där vi har Boalnotjåhkkå i fonden i nordväst. Bryggan i Änonjalmme där vandringen började ligger direkt nedanför fjället vid Áhkájávrres strand till höger bakom björken närmast i bild.

Från ungefär samma plats som föregående bild har man denna utsikt mot sydväst där Vuojatädno något uppströms bron bildar en mängd parallella forsar. Den omkring en mil långa flacka dalgången mellan Boalnotjåhkkå och Gasskatjåhkkå på den nordvästra sidan och Áhkká och Sjnjuvtjudis på den östra sidan bildar en port in till Badjelánnda nationalpark, parken tar vid direkt därefter vid sjön Guvtjávrre någonstans strax utanför vänster bildkant.

Att fjällväder kan växla snabbt är välkänt och visade sig också tydligt på den här vandringen. Efter en morgon med ett lågt och kompakt molntäcke började det så här på förmiddagen synas tecken på viss uppluckring. Söder om Áhkkástugan närmar sig leden Áhkkás västra sida allt mer men det enda som syntes av fjället var dess fot. Väl uppe på den flacka heden efter passagen över älven Vuojatädno började dock plötsligt en av Áhkkás många toppar bli synlig genom molnen. Sedan gick det fort och bara knappt tio minuter senare var Västtopparna (1734 respektive 1780), Dubbeltoppen (1730 respektive 1830) och glaciären mellan dem fullt synliga, så också toppen längre norrut vid vänster bildkant (1628). Endast en tunn molnsträng visar var molnen tidigare låg. Lapplands drottning fick äntligen visa sig i full prakt!

Torra fjällhedar varvas med spångade sträckor över myrar eller fuktiga partier och även tätare fjällskogsbestånd när Badjelánndaleden mellan Áhkkástugan och Gisuris går fram genom den västligaste delen av Stuor Muorkke/Stora Sjöfallets nationalpark nedanför Áhkkámassivets mäktiga toppar.

Utsikt norrut över Vuojatädnos nedersta forsar och utloppet i Áhkájávrre. Till vänster syns en del av Boalnotjåhkkå och i bildens högra del skymtar Rijtjem i fjärran på Áhkájávrres norra strand vid dalgången mellan Sievgok-topparna och Gállaktjåhkkå-massivet utanför höger bildkant.

Det är en höjdskillnad på drygt 1200 meter mellan de synliga topparna i västligaste delen av Áhkkámassivet och Badjelánndaleden när den går som närmast detta monumentala och mångsidiga fjäll, ändå saknas några hundra höjdmeter till Stortoppen på östra sidan några kilometer bakom dessa toppar. Från några av massivets tio glaciärer syns smältvatten störta ner genom djupt utskurna dalar, leden har här precis korsat samma vatten när det betydligt lugnare nere på flackare mark fortsätter sin färd ut mot Vuojatädno och Áhkájávrre.

Badjelánndaledens nordligaste etapp mellan Áhkkástugan och Gisuris bjuder på varierad men lättvandrad fjällnatur och många vackra vyer, inte bara mot Áhkká utan även som här norrut mot Gállaktjåhkkå i den del av Stuor Muorkke/Stora Sjöfallets nationalpark som ligger norr om Áhkájávrre. Solen sken nu från än nästan klar himmel, men värmen och de redan på förmiddagen upptornande stackmolnen i norr vittnade om att luften var ganska instabil och att det vackra vädret nog dessvärre inte skulle bestå hela dagen.

Vid den lilla ån Sjnjuvtjudisjávrásjjågåsj halvvägs mellan Áhkkástugan och Gisuris blev det dags för en längre matuppehåll. Skylten med detta lulesamiska måhända lite svåruttalade namn väcker nog en del intresse men namnlogiken är som så ofta mycket enkel: Jågåsj är en liten bäck eller å och jávrásj en liten sjö eller tjärn. Sydväst om Áhkká ligger det lilla fjället Sjnjuvtjudis och mellan de två ligger den lilla sjön Sjnjuvtjudisjávrásj varifrån den här ån rinner. Här på bilden ser vi en lite mer mulen efter­mid­dags­vy mot Áhkká ytterligare lite längre söderut ett par timmar efter föregående bild. Till höger syns en liten del av Sjnjuvtjudis och mitt i bild skymtar de issjöterasser som finns där jokken kommer fram mellan de båda fjällen, ett gammalt isälvsdelta bildat när inlandsisen smälte undan.

Ännu en vy snett bakåt i färdriktningen mot Áhkká, detta högalpina landmärke av mörk och hård amfibolit som ensamt reser sig högt över de omgivande fjällhedarna. Några regnstänk hade redan flugit genom luften och molnigheten tilltagit från söder, men det gav bara lite svalka i sommarvärmen när vandringen fortsatte över mer öppen fjällhed intill lite större myrar tillsammans med både mygg och broms. Den nu lite stenigare leden krävde viss koncentration nedåt men då och då måste man ändå lyfta blicken och njuta av omgivningarna. Plötsligt låg det också där och glänste till största delen solbelyst, fjället som så många genom tiderna fäst sin blick på.

Efter några kilometer med mycket flack terräng påbörjas en svag stigning när leden ska passera strax väster om det lilla fjället Sjnjuvtjudis. Här hade ett första steg uppåt tagits och man kunde blicka tillbaka över myrarna som just passerats bort mot molnen som växte till allt mer bakom Gállaktjåhkkå långt i fjärran. Här var det dock nu i stället regnmoln över Sarek som gjorde sig allt mer påminda genom att skymma solen.

I toppen av stigningarna på leden väster om Sjnjuvtjudis kan man blicka norrut och se Vuojatädno forsa fram genom den breda dalgången med Boalnotjåhkkås topp i fonden. Långt bort till höger skymtar nu åter Áhkájávrre, sjön där dagen började med en båttur till Änonjálmme alldeles nedanför nämnda fjäll. Bryggan som ligger där någonstans vid höger bildkant var nu närmare en och en halv mil bort efter sju timmars vandring.

När leden nu åter planar ut efter en stunds lättare stigning och rundar Sjnjuvtjudis västra hörn öppnar sig också nya vyer söderut. Gisuris är inte bara namnet på den näst nordligaste stugan längs med Badjelánndaleden utan är också det nordvästligaste fjället inom Sareks nationalpark. Toppen når 1664 meter över havet sticker nu upp över de platåer som precis som motsvarande formationer närmare Áhkká har formats genom deltabildning när inlandsisen smälte undan. Här är det är mestadels platt och bekvämt att vandra, men på sina håll har vattendrag skurit ut djupa skåror i den annars jämna ytan.

På platån väster om Sjnjuvtjudis kom så slutligen turens första lite mer långvariga regn och det blev dags att ta fram fram regnskydd för sig själv, ryggsäcken och kameran. Här passerar man ett ganska omfattande fångstgropssystem och de små groparna får sällskap av dessa betydligt större urgröpningar, så kallade dödisgropar som bildats av kvardröjande isblock under avsmältningen av inlandsisen. Leden har nu också svängt av mot sydsydost ner mot treparksmötet mellan nationalparkerna Stuor Muorkke, Sarek och Badjelánnda, och Gisuris topp ligger i fonden.

Efter omkring en och en halv mils vandring från bryggan i Änonjálmme varav drygt en mil i Stuor Muorkke nationalpark når man så fram till nästa lite större vattendrag, Sjnjuvtjudisjåhkå, som också utgör gräns mot Sareks nationalpark, båda dessa parker inrättades 1909. Något nedströms den 32 meter långa hängbron, när Sjpietjavjåhkå runnit in från söder, är det i stället Badjelánnda nationalpark som sedan inrättandet 1962 bildar gemensam gräns med Stuor Muorkke i Sjnjuvtjudisjåhkå. Platsen för det så kallade treparksmötet ligger någonstans där i vattnet i nästa krök på jokken bakom bron. I praktiken finns treparksmötet här på andra sidan denna lite modernare bro helt i stål, just där den vanliga vandringsvägen till och från Sarek och t.ex. Ruohtesvágge möter Badjelánndaleden när den gör ett mycket kort besök i Sarek. Här hade fler vandrare för tillfället stannat upp i det nu tidvis lite kraftigare regnet.

Sjnjuvtjudisjåhkå sedd uppströms från hängbron vid treparksmötet och med fjället Gisuris i fonden. Uppe till höger syns en del av den issjöterrass som vattnet sedan har skurit sig ner i, platåer som bildades av material som följde med forna tiders isälvar och skapade nya former i landskapet. Men isälvar med vatten från smältande isar finns kvar än idag och Sjnjuvtjudisjåhkå är ett exempel på en sådan. Jokken bildas genom sammanflödet mellan Suottasjjåhkå och Nijákjågåsj och framför allt den förstnämnda transporterar glaciärsmältvatten från Suottasjjiegŋa och några andra mindre glaciärer i högfjällsområdet nordväst om Sarektjåhkkå i nordligaste Sarek. Såväl vattenflödet som det material som vattnet för med sig är betydligt mindre nu än vid avsmältningen av inlandsisen, men detta så kallade glaciärslam bestående av små partiklar av berg som malts ned under glaciären gör ändå att dessa vattendrag ofta är mycket grumliga och ger dem en karakteristisk blågrön färg.

Efter endast knappt 300 meters vandring inom Sareks nationalpark från bron över Sjnjuvtjudisjåhkås grumliga glaciärvatten fram till en ännu kortare hängbro över det friska och klara vattnet i Sjpietjavjåhkå, som inte kommer från glaciärer, kliver man så slutligen in i den nationalpark som gett leden dess namn, Badjelánnda. Gränserna är naturligtvis mest av administrativ betydelse och man har knappast upplevt Sareks storslagna natur på den här landtungan mellan vattendragen lika lite som att man upplever natur typisk för Badjelánnda direkt på södra sidan av den här bron. Här tog nu ändå utforskandet av denna stora och avlägsna nationalpark sin början. Badjelánnda är Sveriges största nationalpark men ligger så avskild från vägnätet att det normalt tar nästan en dagsvandring att komma fram till den. De 15 kilometerna från Änonjálmme till den här bron är den kortaste leden in i parken, följd av den andra leden norrifrån från Vájsáluokta och leden från Sulitjelma i Norge. Ännu längre till parkgränsen är det när man följer Badjelánndaleden från Kvikkjokk i sydost, omkring fyra mil.

Backen som följer direkt efter bron över Sjpietjavjåhkå är sugande men utsikten mot slutet ger lön för mödan. Leden tar sig upp ur den ravin som vattendraget grävt genom de i området så frekvent förekommande så kallade isälvsterrasserna. Grusplatån syns här tydligt på båda sidor av jokken som utgör gränsen mellan Sareks national­park till vänster och Badjelánnda nationalpark till höger. Trots att man på vandring söderut nyss har klivit in i Badjelánnda får man nu njuta av några toppar och branta fjällsidor i Sarek, Gisuris (1664) till höger och Niják (1922) längre bort till vänster.

En knapp kilometer väster om broarna över Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, rakt norr om fjället Sjpietjav som här syns i bakgrunden, finner man Gisurisstugan uppe på grusplatån mellan dödisgropar och bäckraviner. Av de många skyltarna framgår avstånden norrut till Áhkkástugan och båten i Änonjálmme varifrån vandringen började, men också avstånden söderut mot nästa stuga Låddejåhkå och broarna vid Sáluhávrre där Nord­kalott­leden ansluter norrifrån. Sträckan mellan Gisuris och Låddejåhkå är med sina 24 kilometer den längsta mellan två stugor längs med Badjelánndaleden.

Under pausen som gjordes vid Gisurisstugorna lättade regnet och solen började åter försöka ta sig genom molntäcket. Det är tur att fjällväder kan växla snabbt även i den här riktningen ibland. Här syns det största huset på området med fjället Gisuris i nordvästligaste delen av Sareks nationalpark i bakgrunden. I stugan kan den som så önskar sova över bekvämt under tak, men med eget "hus" på ryggen och planen att tälta under hela turen var dagens vandring inte fullbordad riktigt ännu. Med bättre väder framåt kväll gjorde det inte heller så mycket, trots en del ömmande i fötter och leder.

Från Gisurisstugorna har man denna vy mot nordväst ner mot sjön Guvtjávrre och fjällen norr om sjön och därmed strax utanför Badjelánnda nationalpark. Här är åter igen grusplatåerna ett mycket tydligt inslag i landskapet, och tack vare en djup ravin genom vilken den lilla bäck som ger dricksvatten till stugan nu rinner fram har man utsikt ner till Guvtjávrre härifrån. Höjdskillnaden mellan platån och sjön är omkring 50 meter.

Väster om Gisurisstugan blir platålandskapet ännu mer tydligt då leden går över en många hundra meter bred och nästan helt trädlös slätt utan större gropar och raviner, en platå som i nordväst avslutas med rasbranter mot den lägre fjällslätten kring sjön Guvtjávrre och som mot sydost ger utsikt mot fjällen Sjpietjav (1041) i Badjelánnda till höger i bild och åter igen Gisuris (1664) och Niják (1922) i Sarek längre bort till vänster i bild.

När vandringen går vidare i västlig riktning efter Gisurisstugan kastar man gärna många blickar bakåt då de stora landmärkena i terrängen i form av bergstoppar ligger i öster medan Vuojatädnos flacka dalgång och Badjelánndas mjukare bergsformer breder ut sig västerut. På förra bilden så vi topparna i sydost, men även Áhkká är förstås synligt i mer nordostlig riktning delvis skymt av det betydligt lägre fjället Sjnjuvtjudis (979). Av Áhkkás toppar syns här de två Västtopparna (1734 respektive 1780) med den spetsiga Dubbeltoppen (1830) mellan dem och till vänster en av de nordligare namnlösa topparna (1628). Stortoppen (2015) är fortfarande inte synlig då den ligger rakt bakom toppen längst till höger.

På toppen av en lång grusås som slingrar sig fram mellan en bäck på södra sidan och den flacka öppna slätten vid sjön Guvtjávrre på den norra tar sig Badjelánndaleden ner från platåerna vid Gisuris genom fjällbjörkskogen till den sistnämnda lite fuktigare öppna slätten. Här vänder vi åter blicken österut och ser från vänster Gállak­tjåhkkå i fjärran bakom Áhkká som i sin tur ligger bakom Sjnjuvtjudis, framför detta låga fjäll kan den skarpsynte också ana platålandskapet som nu passerats. Till höger om dessa skymtar Várdotjåhkkå i dalgången mellan Áhkká och de högre topparna Suottasjtjåhkkå, Niják och Gisuris i Sarek längst till höger.

Strax intill Badjelánndaleden vid Guvtjávrres södra strand ligger ett av Sirges samebys två visten vid sjön. Här ges en vy som är svår att se sig mätt på mot Áhkká som reser sig majestätiskt på andra sidan sjön. Älven Vuojatädno, den blå pulsådern från Badjelánnda, rinner genom sjön och lämnar den på motsatta stranden för att forsa vidare ner genom dalgången till vänster ner mot Áhkájávrre nära Änonjálmme, magasinet ligger strax hitom Gállaktjåhkkås toppar som syns i fjärran. Detta är också en återblick på dagens vandringsetapp som gick i motsatt riktning upp genom samma dalgång alldeles intill Áhkkás fot och sedan upp på terrasserna vars mestadels skogklädda rasbranter avtecknar sig skarpt nedanför lågfjället Sjnjuvtjudis kalare fjällhedar till höger.

Den stora älven Vuojatädno rinner in i sjön Guvtjávrres södra del från sydväst genom en några hundra meter lång flack forssträcka omedelbart väster om vistet vi såg på föregående bild. Badjelánnda nationalparks norra gräns följer Guvtjávrres södra strand och här alldeles intill den blickar vi nu i motsatt riktning in mot de mer centrala delarna av parken. Bakom de små kullarna mitt i bild döljer sig Vuojatädnos dalgång där den flyter fram från Badjelánndas näst största sjö Vásstenjávrre mellan fjällen Loadásj till vänster i bild och Svártinjunjes mer till höger, en dalgång som också var den fortsatta färdvägen på den här vandringen.

Vuojatädnos forssträcka vid inloppet i Guvtjávrre sedd från forsnacken med Goasskembákte till vänster, Áhkká och Sjnjuvtjudis till höger och Gállaktjåhkkå i fjärran mitt i bild. Höjdskillnaden i forsen är inte speciellt stor, mindre än tio meter, men det ständiga bruset när en älv av denna storlek forsar fram blir ändå ett påtagligt inslag i den annars så tysta fjällmiljön.

En båt kan vara bra att ha tillgång till i strandbrinken uppströms forsen där älven är bredare och flyter fram lite lugnare. Vid horisonten på andra sidan fjällslätten söder om Guvtjávrre ligger fjällen likt enormt mycket större båtar och vilar i det mjuka kvällsljuset.

Efter en första dagsetapp med närmare två mils vandring på Badjelánndaleden från Rijtjem och Änonjálmme via Gisurisstugan var det mycket skönt att få slå läger vid Vuojatädnos strand strax uppströms forsen söder om Guvtjávrre. Att få bosätta sig mitt i naturen för en natt och njuta mer av omgivningarna utan en tung ryggsäck på ryggen en stilla och ljum kväll som denna och att senare få vaggas till sömns av älvens brus med en mängd fjällvyer i närminnet är några av privilegierna man har som fjällvandrare och belöningar som uppväger de fysiska ansträngningar som man ställs inför på turen.

En stund i stillhet på Vuojatädnos strand innan läggdags, tillsammans med de flygfän som trots visst besvär ändå på något sätt hör till fjällvistelsen så här års. I det allt mer stilla vattnet speglas fjällen Siebertjåhkkå och Allak där de reser sig bortom den stora fjällslätten Skäjdda och på andra sidan av Guvtjávrre och Sieberjåhkå vars vattenfall nära Kutjaurestugan längs Nordkalottleden skymtar till vänster. Solen står här i nordväst över jokkens dalgång som också utgör nordlig gräns för Badjelánnda nationalpark, men den ville inte riktigt komma fram ur molnen denna kväll.