Östra leden till Låktatjåkka hållplats

När sinnena för tillfället var mättade med synintryck efter några timmar vid sjön var det dags att påbörja återfärden ner mot civilisationen. Någon brist på mänsklig närvaro rådde förvisso naturligtvis inte alls vid sjön så här en bit fram på dagen, och ett pärlband med uppskattningsvis ett hundratal andra söndagsvandrare på väg upp mot Rissajávri skulle också bli ett minne från återfärden på den mer välfrekventerade östra sidan av dalen. Här kunde man nu åter bekanta sig med Gearggevággis märkliga natur och geologiska historia, men intressant nog den här gången från ett nytt perspektiv från motsatt sida av dalen jämfört med på morgonens vandring. Solen fortsatte att skina från en nästan klar himmel och värmde åter ordentligt när det vattenfyllda kylelementet nu åter fanns på behörigt avstånd. Snart nåddes också de mer sammanhängande medluten från fjällängarna ner mot fjällbjörkskogarna kring järnvägen, och även om vandring utför sådana kan vara krävande för muskler och leder är den fysiska ansträngningen ändå mindre på väg mot lägre terräng. När vandringen dessutom ackompanjeras av vidsträckta vyer upp mot de norska gränsfjällen i norr är det bara att glömma kroppsliga åkommor och njuta av denna stund i den stora fjällvärlden.

Efter någon timme omkring Rissajávri är det dags att vandra tillbaka ner mot väg och järnväg, och nu mot Låktatjåkka hållplats via leden på Gearggevággis östra sida.

Så snart de första stenblocken rundats ges åter en vidsträckt utsikt över Gearggevággi när stigen går nerför den första backen.

Vandringen går nu strax nedanför Gearggečorrus västra sida och även här finns höga klippstup längs hela fjällsidan.

Vy mot den största stenblocksansamlingen mitt i dalen. I bakgrunden skymtar väg och järnväg vid Vassijaure och sjön Vássejávri medan de norska gränsfjällen ligger vid horisonten.

Leden för vandraren nästan ända ner till den flacka och stenlösa myren samt jokken nedanför den första sluttningen ner från Rissajávri, men viker sedan av mot höger upp mot högre terräng ovanför blockområdet närmare Gearggečorrus branter. Stigen från Vassijaure station går i stället ovanför blockterrängen uppe till vänster i bild.

Den här steniga backen utgör det sista hindret för alla som vandrar till Rissajávri från Låktatjåkka hållplats på dalens östra sida. En fin dag som denna var gångtrafiken på denna mer välfrekventerade väg till sjön ganska tät vilket kan anas här.

Det är inte alltid så lätt att veta om de stenblock som flankerar leden har flyttats dit med isen och funnit sin plats för länge sedan eller om de betydligt senare störtat ner från Gearggečorrus stup. Vissa block ser ut att ha legat länge medan andra ser betydligt färskare ut och har en färg som överensstämmer med klippavsatsen där uppe.

Leden vänder åter uppåt i terrängen och man får därmed en god överblick över Gearggevággis innersta del med sluttningen upp mot Rissajávri.

Plötsligt reser sig detta stenblock likt en rauk ur marken, men den lär inte vara av liknande ursprung som de gotländska strandformationerna. Istället är nog även detta ett stort block som bara hamnat i en lite speciell position.

Leden på den här sidan av dalen är vältrampad och bred ända fram till slutmålet där uppe vid änden av dalen.

Återigen en blick bakåt i den aktuella färdriktningen efter ytterligare några hundra meters vandring, en vy som har det mesta av vad som karakteriserar denna dramatiska fjälldal med sina stenblock och branta stup.

Vandringen går nu vidare genom den något mindre blockiga korridoren närmast Gearggečorrus stupande fjällsida.

Blickar vi ut över dalen ser vi förutom den öppna myrmarken nere i dalens botten även den valvformade dalen med tillhörande vattenflöde som vi stiftade bekantskap med vid vandringen upp från Vassejaure där leden korsar den jokkens nedre deltaformation.

Härifrån syns också den övre delen av jokken från Rissajávri som utgjorde det sista flytande hindret på vandringen upp mot sjön.

Det större området med stenblock ligger i dalens norra del och ses här intill en av de många märkliga små kullar och markformationer som finns längs leden. Långt bort i fjärran skymtar också Vassijaure station och sjön Vássejavri.

Det största ansamlingen av stenblock sedd från dalens östra sida. Det är just blockens placering i stråk mitt i dalen som visar att de har transporterats till sin slutliga plats med hjälp av inlandsisen och avsmältande glaciäris i dalen.

Den nedre norra delen av stenfältet på dalens västra sida med sjön Vássejávri och de norska gränsfjällen i bakgrunden.

Vy söderut in i dalen från den vall av block som ligger intill leden på dalens östra sida.

Den vältrampade stigen består ofta av flera mindre parallella stigar som slingrar sig fram mellan mindre block och kullar.

Gearggevággi bjuder på stora kontraster mellan lättframkomliga fjällängar och dessa nästan ogenomträngliga djungler av stenblock.

Några mindre vattendrag rinner ner för Gearggečorrus sida och korsar leden, men jämfört med västra sidan är mängden vatten som man behöver korsa under en vandring på östra sidan av dalen betydligt mindre.

En sommarfjälläng nedanför Gearrgečorrus branta stup.

Något längre ner i dalen syns det område där det förutom vissa större block även har ansamlats finare sediment som bildat spännande formationer tillsammans med blocken.

Sommar i Gearggevággi.

Som en mindre autostrada går leden från Låktatjåkka hållplats mot Trollsjön fram över de frodigt grönskande ängarna mellan bergsstupen och blockansamlingarna.

Några direkta ledmarkeringar saknas längs stigen, men ibland kan ju befintliga block bilda portaler som liknar de ledmarkeringar som ibland används på sommarleder i fjällen.

Vassijaure station syns nu allt bättre på avstånd i nordväst, men färden går nu i mer nordlig riktning med sikte på hållplatsen Låktatjåkka några kilometer öster om denna gamla gränsstation.

Vi närmar oss åter den infrastrukturella civilisationen med Malmbanan och väg E10 i sikte, infrastruktur som förutom en viktig roll för transporter för gruvnäring och annan industri också har medfört att den här delen av fjällvärlden har blivit lättillgänglig för allmänheten.

Här lämnar man nu på sätt och vis den stora dalen Gearggevággi när terrängen vidgas och backarna ner mot järnvägen påbörjas så att sikten in mot bergssidorna vid Trollsjön skyms.

Vy mot Vássečohkkas norra del och morgonens gröna vandringsstråk strax nedanför branterna.

Här når också Gearggečorru, vars stup och branter leden följt hela vägen från Rissajávri, till slut sin norra ände och den flackare terrängen norr om högfjällen öppnar sig allt mer.

Nu ser man också ner mot Låktatjåkka hållplats och bortanför den de otillräckliga parkeringsfickorna på E10:an som dagligen skapar parkeringskaos på europavägen. Det är populärt att vandra till Trollsjön och bara på vandringen ner där ifrån mötte jag nog ett hundratal besökare.

Vy mot nordost mot sjön Loktajávri precis när de första fjällbjörkarna och den första buskvegetationen börjar dyka upp.

Längre österut syns nu delar av det fjäll som gett järnvägshållplatsen sitt namn, Loktačohkka. Den västra leden från fjällstationen Låktatjåkka strax söder om fjällets topp kommer ner i dalen till höger och går fram till hållplatsen.

Dagens första skylt mot Trollsjön påträffades här alldeles i slutet av vandringen strax ovanför Låktatjåkka hållplats. Med en karta och lite vana är det inte alltför svårt att hitta i Gearggevággi, åtminstone inte när vädret är så bra som denna dag.

Så når man efter att ha korsat Rallarvägen och strålat samman med leden från Låktatjåkka fjällstation fram till hållplatsen Låktatjåkka vid Malmbanan och stationsbyggnaden där.

Hållplatsen har en enkel plattform och i stationsbyggnaden finns ett väntrum som kan ge värme och väderskydd de gånger vädret inte är lika gynnsamt för den som väntar på tåget. Moderna namnskyltar har satts upp även här på en av Malmbanans helt väglösa hållplatser.

Låktatjåkka hållplats med norra änden av Gearggečorru i bakgrunden. På grund av den stängda gränsen mot Norge gick det dock inga persontåg förbi Låktatjåkka den här sommaren, men det återstår efter att ha korsat järnvägen endast omkring en halv kilometer led ner till europavägen. För egen del återstod också några kilometers vandring tillbaka till den parkerade bilen i Vassijaure som avslutning på en trevlig och storslagen fjällvandring.