Guvtjávrre–Sáluhávrre–Låddejåhkå

En ny dag grydde över Badjelánnda och turens andra tältnatt var förbi, den första i väglöst land inne i nationalparken. Solen står högt på himlen redan tidigt på morgonen även så här i slutet av juli och trots en del små moln värmde den luften snabbt både inne i och utanför tältet. Under en tidig fotorunda i närheten av tältplatsen skapade molnen också detta skuggspel över fjällhedarna i vyn mot nordväst över Skäjdda mot Sieberjåhkås dalgång och det stora vattenfallet som här speglar sig i Vuojatädnos lugnare vatten. Morgonstund har guld i mund säger man, och visst är det skönt att åtminstone få börja dagen med fint väder när man är ute på vandring.

Blickar man västerut från forsnacken i Vuojatädno sydost om Guvtjávrre reser sig lite högre fjäll på och strax bortom norska gränsen över de lägre fjällen kring sjön Sáluhávrre i Badjelánnda, gränsen ligger nu bara knappt tre mil bort. Älven bildar här större och mindre sel och omges av ett flackt och mycket öppet landskap med småkullar, åsar och lägre fjäll. I skyddade lägen och nära vattnet finns små fjällbjörkskogsbestånd men de blir allt färre ju längre in i nationalparken man kommer, mindre än en procent av parkens yta består av skog.

Efter en lugn morgon vid Vuojatädno, en stadig grötfrukost och packning av väskan var det så slutligen dags att trotsa träningsvärken från första dagsetappen och påbörja den andra. Klockan hade just passerat nio på förmiddagen när vandringen söderut på Badjelánndaleden återupptogs efter den korta avstickaren för nattlogi. Från en liten höjd strax därefter bjöds den här vyn mot nordost mot Áhkká och Sjnjuvtjudis, Kállaktjåhkkå i fjärran och sjön Guvtjávrre på betydligt närmare håll. Molnen hade nu växt till sig mera i den ganska varma och fuktiga luften och även om regnrisken inte såg överhängande ut här fanns det nu också vissa andra moln på himlen som kunde tolkas som tecken på ett kommande väderomslag.

Sjön Tsågahávrre i Vuojatädno känns mer som en utvidgning av älven än en just en sjö då den är långt mycket mindre än de tre stora sjöarna Virihávrre, Vásstenjávrre och Sáluhávrre längre uppströms och även betydligt mindre än Guvtjávrre strax nedströms. Fortfarande syns det norska fjället Ridoalgetjåhkkå till vänster och längst till höger syns Gådotjåhkkå på betydligt närmare håll.

I området kring sjön Tsågahávrre korsar Badjelánndaleden flera mindre vattendrag men inget av dem har grävt någon djupare ravin i det flacka men ändå lite småkulliga landskapet. Att den enda på kartan namngivna av dem, Tsiekkimjågåsj, som döljer sig mitt i den här bilden slutar med diminutivformen jågåsj av jåhkå (bäck, å) visar att det är frågan om relativt små vattendrag som leden dessutom korsar på enkla broar. Vid horisonten nu också en ny stor bergsprofil dykt upp. Det är Gasskatjåhkkå (1517) omkring en och en halv mil in på norsk sida som med den stora glaciären Viejekjiegŋa (Veikdalsisen) till vänster om toppen och de branta snöklädda bergssidorna tydligt kontrasterar mot landskapet på närmare håll. På motsatt sida har fjället väg E6 som nära granne och där tar också det nordnorska fjordlandskapet nordost om Bodø vid, de mer bebodda trakterna är inte så långt borta i den riktningen som man kan tro i brist på näraliggande vägförbindelse över gränsen.

Vyerna är ofta milsvida när den med stenblock rösade leden slingar sig fram över Badjelánndas vidsträckta öppna fjällhedar, om man så blickar mot de norska topparna fyra mil västerut som på föregående bild eller som här mot nordost där man förutom Áhkká fortfarande ser Gállaktjåhkkå som nu också ligger närmare fyra mil bort och vid vars fot vägen till Rijtjem passerar. Här syns också den lilla ån Tsiekkimjågåsj till höger och sjön Tsågahávrre till vänster.

Västerut har efter drygt fyra kilometers vandring denna andra vandringsdag nu Badjelánndas tredje största sjö Sáluhávrre blivit synlig i botten av den dal som vi redan tidigare sett genom in mot de norska fjällen i fjärran. I förgrunden flyter Vuojatädno genom den vida dalen och bildar till vänster i bild en bredare och lugnare del som har namnet Luohppen. Det vanliga samiska namnet för sådana lugnvatten är luoppal vilket också har spridit sig och gett upphov till finskans lompolo, men här finns alltså en alldeles speciell form som slutar med vad som kan antas vara en svensk bestämd form på ett i grunden samiskt namn.

Trots de till synes oändliga öppna fjällhedarna som omger Badjelánndaleden bjuder vandringen på en hel del variation och små överraskningar. Till exempel visade sig här det som från början tycktes vara en lite högre kulle än de övriga som leden passerat plötsligt vara den ena änden av en närmare två kilometer lång ås längs med Vuojatädno, ännu ett spår som inlandsisen lämnat efter sig. Leden går till en början uppe på åsens topp vilket ger fast och torrt underlag och bra utsikt, men här och där har mindre vattendrag brutit igenom den och där får man således i tät följd klättra både ner och upp för backar motsvarande åsens höjd. I bakgrunden till vänster syns fjället Loadásj (994) bakom vilket nästa stuga Låddejåhkå ligger. Leden rundar fjället till höger ovanför dalgången genom vilken man redan här kan börja ana gränsfjällen bortom nästa stora sjö, Vásstenjávrre.

Sjön Sáluhávrre sedd från Badjelánndaleden på åsen söder om Vuojatädno. Sjön är till ytan omkring tre gånger större än sjön Guvtjávrre som passerades tidigare, men samtidgt inte ens en tredjedel så stor som nästa sjö man möter längs leden, Vásstenjávrre. Uppströms Sáluhávrre finns sjön Njoammeljávrre vars västra ände ligger på norska gränsen och som österut förbinds med Sáluhávrre genom Njoammeljåhkå. Vuojatädno rinner inte genom Sáluhávrre, utloppet ur sjön till älven sker i stället genom den omkring en kilometer långa större jokken Varggá som syns mitt i bild tillsammans med Nordkalottledens bro över densamma. Bland fjällen i bakgrunden ligger de högre med kvarliggande snöfläckar huvudsakligen på norsk sida och vyn kröns även här av Gasskatjåhkkå mitt i bild.

Åslandskapet längs med Vuojatädno mellan Tsågahávrre och Sáluhávrre sett österut med Áhkkás välbekanta profil i fonden. Áhkká är synligt längs de nordligaste dryga tre milen av Badjelánndaleden, under båtturen över Áhkájávrre och många mil längs med vägen upp till Rijtjem, fjället blir därmed något av en extra kamrat på färden. Här återstår omkring en halvmil av det sällskapet innan det är dags att bekanta sig med nya bergsprofiler vid andra horisonter under den fortsatta vandringen söderut.

Den långa åsen kommer i västra änden plötsligt i närkontakt med Vuojatädno i stället för att som tidigare ha legat på visst avstånd söder om älven. Vuojatädno strömmar ner från sydväst genom flera skarpa böjar fram mot sammanflödet med Varggá, jokken med vatten från sjön Sáluhávvre som syns i bakgrunden. Precis framför den höga åsens tydliga avslutning till höger i bild vrider huvudälvfåran av skarpt norrut genom en trång passage där den skär genom en mindre höjd väster om åsen, medan en del vatten blir kvar i den vik som syns närmast i bild söder om åsen. Det finns också en på bilden skymd mindre älvfåra som viker av norrut redan bortom den bro som kan anas till vänster i bild, en av tre större broar i området.

Den stora bron över Vuojatädnos huvudfåra i närheten av Sáluhávrre skymtade på föregående bild men syns här på nära håll. Vuojatädno är en stor älv som ofta är svår att ta sig över. Direkt översatt från lulesamiskan blir namnet också Simälven, älven som renarna är tvungna att simma över i stället för att vada. Nordkalottleden ansluter här norrifrån från Vájsáluokta som den västra av de två huvudvägarna mot Badjelánnda från Áhkájávrres båtbryggor. Den leden korsar först Varggá på en 60 meter lång hängbro, strax därefter Vuojatädnos norra mindre gren (den som försvinner in bakom tälten mitt i bild) på en 21 meter lång bro och sist men inte minst då Vuojatädnos huvudfåra på denna 100 meter långa hängbro, Laponias största. Alla tre broarna är nu moderniserade, den största byttes 2009 och de andra två 2014 och 2015, därmed kan numera också de skotrar som används för renskötseln ta sig över älven här. Badjelánndaleden stannar kvar på älvens södra sida och går inte över någon av broarna, men man kan ändå utan större omväg titta närmare på den stora brokonstruktionen och på den stora älven därunder.

Ett av mycket få vägskäl mellan större vandringsleder i Badjelánnda nationalpark finns omedelbart söder om den stora hängbron över Vuojatädno där Badjelánndaleden och Nordkalottleden sammanstrålar. Härifrån kan man norrut antingen gå de 28 kilometerna längs Badjelánndaleden till Änonjálmme via Gisuris och sedan ta båten till Rijtjem, eller gå Nordkalottleden de 24 kilometerna till Vájsáluokta via Alep Guvtjávrre och därifrån antingen ta båten till Rijtjem eller fortsätta längs samma led västerut. Söderut går båda lederna tillsammans mot Låddejåhkå och vidare mot Stáloluokta. Här skyltas också två samiska visten, dels Guvtjávrre sijdda längs Badjelánndaleden som vi sett tidigare och dels Sáluhávrre sijdda på näset mellan Vuojatädno och Sáluhávrre som kommer att synas på avstånd senare. Stigen till det sistnämnda vistet är en vanlig väg för den som vill gå vidare i helt oledad terräng mot parkens västra delar och mot Rago nasjonalpark i Norge.

Söder om den stora bron får Badjelánndaleden, som här nu också delar sträckning med Nordkalottleden, riktig närkontakt med Vuojatädnos strömmande vatten när leden följer strandbrinken alldeles intill älven. Badjelánndaleden följer älvens dalgång i hela dess längd, men det är bara vid bron strax söder om Änonjálmme och här som den går så här nära vattnet. I bakgrunden till vänster ser vi Loadásj, det fjäll som leden med den första egentliga mer sammanhängande kraftigare stigningen ska runda en god bit upp i västsluttningen ovanför Vuojatädno och ovanför nästa större sjö uppströms, Vásstenjávrre. I älven är höjdskillnaden betydligt mindre, blott 17 meter på den drygt milslånga sträckan mellan Vásstenjávrre och Guvtjávrre, ändå är det något speciellt att få se en så stor älv flyta fram helt fritt.

Mellan älven Vuojatädno och sjön Sáluhávrre bildas ett näs eller en halvö som bär namnet Njunnjása Skájdde. Ordet skájdde är benämningen på det näs som bildas när två vattendrag möts. Njunnjása är genitivformen av det ofta förekommande namnet Njunjes som har betydelsen "utlöpare från fjäll eller berg", en avledning från njunnje, det lulesamiska ordet för näsa, nos. Mellan sjöarna Sáluhávrre och Vásstenjávrre ligger fjällområdet Svártinjunjes som i öster något utanför vänster bildkant avslutas med fjället Njunnjása Dujbbe, namnet förekommer med andra ord flera gånger i området. På näset huvudsakligen närmast Sáluhávrres strand ligger det samiska vistet med samma namn som sjön. Här intill det kanske viktigaste simstället för renar i Vuojatädno finns det gott om spår efter mycket gamla bosättningar, förutom den vackra utsikten mot nuvarande gränsfjäll mot Norge i nordväst torde platsen under mycket lång tid ha gett goda förutsättningar för jakt och fiske.

Ett ensamt träd på en av Badjelánndas många gröna små kullar med en välkänd bergsprofil från nationalparksgrannen i nordost i bakgrunden. Vid vandringen genom dessa böljande renbetesmarker vid foten av de större stigningarna upp på Loadásj västsluttning började molnen plötsligt skingras och en stekande sol visa sig allt mer. Trots molnigheten under förmiddagen var temperaturen ganska hög och den fortfarande ganska disiga luften visade att den luftmassa som gett högsommarvärme över norra Norrland under en veckas tid inte hade lämnat oss ännu.

Den här storslagna vyn ner mot Sáluhávrre-vistet öppnar sig när leden kommit upp för en första stigning från älven upp mot Loadásj och nått cirka 600 meter över havet, drygt 50 meter högre än vattenytorna. Närmast syns älven Vuojatädno med viken Njallaluokta i förgrunden och på andra sidan vistet har vi fortfarande sjön Sáluhávrre. Bortom en ganska kompakt molnskugga över fjällsluttningen på andra sidan sjön skymtar fjället Gådotjåhkkås flacka topp i fullt solsken. Gådotjåhkkå som når strax över 1000 meter över havet kan med den relativt måttliga höjden och de mjuka rundade formerna sägas vara ett ganska typiskt fjäll i Badjelánnda.

En fjällvandring från ena änden till den andra på en så pass lång led som Badjelánndaleden kan i flera avseenden liknas vid en livsvandring i miniatyr. Likt timmar och minuter verkar antalet steg oändligt, de radas upp efter varandra men att räkna eller minnas dem alla är omöjligt. Kulle upp och kulle ner går vandringen framåt precis som en böljande livsväv av det som är mödosamt och det som passerar lätt, små bäckar och större åar korsas likt små och stora utmaningar på den vägen. Inte sällan förändras omgivningarna så långsamt att man knappt märker att man rör sig framåt, men ibland kommer de där tillfällena när det mesta förändras snabbt uppe på ett backkrön. Därför är det är alltid bra att då och då stanna upp och blicka tillbaka mot det som har varit och därmed se att man faktiskt har kommit en god bit på vägen. Man kan också blicka framåt och fundera på vilka äventyr som döljer sig bakom nästa backkrön, för det vet man aldrig varken på fjällvandringen eller på livsvandringen. Här i Loadásj nordsluttning blickar vi tillbaka på en halv dags vandring genom Vuojatädnos flacka dalgång i det öppna och kala landskapet uppströms Guvtjávrre, men med Gállaktjåhkkå tronande längst bort vid horisonten på andra sidan Áhkájávrre bakom Áhkka är det egentligen också en blick ytterligare ett dygn bakåt i tiden. Till vänster i bild syns Allak och dalgången som Nodkalottleden går genom, medan Badjelánndaleden som bekant passerar genom den betydligt lägre dalgången intill Áhkká. Ett av vandringens mer markanta backkrön närmade sig här och det var dags att ta avsked av just det här landskapet, men därmed också att med spänning se fram emot de nya vyer som snart skulle öppna sig.

En sista vy mot Áhkká under den här turen. Någon ytterligare glimt kan möjligen ges något längre söderut på leden, men här börjar det bli dags att söka nya toppar i terrängen att fästa blicken på i fjärran. Längst till höger bland massivets toppar har nu även Borgtoppen (1963) dykt upp, uppkallad efter äventyraren och fotografen Borg Mesch. Stortoppen (2015) en dryg kilometer bakom den torde dock vara dold bakom denna.

Upp mot högre terräng slingrar sig leden i Loadásj nordsluttning, och även om backarna knappast kan sägas vara speciellt branta så blir stigningen tydlig när man blickar ner mot Vuojatädno där nere i dalen, en älv som leden ett par kilometer tidigare gick alldeles intill. I bakgrunden till höger syns en del av lågfjällsområdet Svártinjunjes.

Väl över det här krönet bjöds så en första vy västerut över Badjelánndas näst största sjö, Vásstenjávrre. Den goda utsikten gav också direkt ett kanske mindre gott besked: en grå himmel med regnslöjor från molnen ner över sjön talade tydligt om att det nyss allt soligare vädret var av mycket tillfällig art och att luften kanske var instabilare än vad man kunde tro. Här planar leden tillfälligt ut innan det är dags för den här etappens kraftprov, en 150-metersstigning upp till högsta punkten mellan Sáluhávrre och Låddejåhkå väster om Loadásj toppar. Där uppe vill man gärna ha bra utsikt, men är det något man vet om fjällväder är det att man inte vet något om det i förväg.

Badjelánnda nationalpark är känd för sin synnerligen rika flora, för att njuta av den till fullo behöver man kanske vandra leden på två veckor i stället för en för att hinna titta närmare på allt. Det är också besvärligt att komma ner och krypa på blommornas nivå med en 20 kilo tung ryggsäck på ryggen. Eller jo, ner kommer man ju alltid, men att komma upp igen är besvärligare! Här växer några blåklockor på gräsfjällheden alldeles intill Badjelánndaleden, sjön Vásstenjávrre skymtar i bakgrunden.

Här strax före den kraftigare stigningen som väntade var det dags för lunchpaus med tanken att få vila lite och kunna sitta ner och lugnt få njuta lite mer av utsikten över Vuojatädnos dalgång. Men vädret ville annorlunda. Molnen i söder mörknade snabbt just där horisonten från den här platsen är skymd av Loadásj sluttning. Lagom till att vattnet till torrmaten började närma sig kokpunkten kom ett första kort men tydligt muller från samma riktning. Åska. Lite för snabbt därefter för att vara ett vanligt värmeåskväder kom en andra knall, ett ljud som snarare indikerade ett aggressivare frontåskväder. Nu var det bråttom, regnskydd till kameran, till ryggsäcken, regnställ på, men framför allt: var ska man ta skydd för åskan? Mindre än tio minuter efter första mullret stod regnet som spön i backen och blixtarna likaså, mindre frekvent än regnet men alldeles för nära för att kännas bekvämt. Jag fann mig sittande jämfota och ihopkrupen i en liten torrlagd bäckravin halvt under en spång utan regnskydd på benen och utan att kunna göra något annat åt situationen än att vänta ut den. Det var långa minuter där, men åskfronten fortsatte sedan vidare norrut lika snabbt som den kom och det dramatiska vädret fick lyckligtvis inga värre följder än en avbruten lunch och genomvåta kläder. Dessutom fanns nu ett givet samtalsämne vid alla möten längs leden på den fortsatta turen, vandrare på hela Badjelánndaleden och även på andra håll i Laponia överraskades på liknande sätt av ovädret när kallfronter började attackera högsommarvärmen västerifrån.

Efter regn kommer solsken säger man, och så var det bokstavligen även den här gången. När åskmullret hade avlägsnat sig allt mer och solen började skina igenom det avslutande regnet var det dags att ta sig upp för en av ledens hittills brantaste stigningar från de bäckraviner som åtminstone kändes som visst skydd under åskvädret upp på de ännu kalare höjderna. Den efterlängtade utsikten över Vásstenjávrre började nu visa sig så bra som man bara kunde hoppas, trots att det ännu hängde regnmoln över gränsfjällen i fjärran som man inte visste vad de innehöll och vart de var på väg. En kraftig vind svepte också över fjällhedarna så här på frontens baksida och man fick hålla i alla lösa saker noga under den paus som gjordes här. Tack vare vinden torkade dock de genomblöta kläderna så snabbt att något byte aldrig behövdes.

En vy bakåt i färdriktningen ner mot Vuojatädno och Sáluhávrre som efter det senaste stigningen på leden ligger drygt 100 höjdmeter ner. I bakgrunden till höger ligger Gådotjåhkkå och till vänster syns fjället Stibok i Badjelánnda nationalparks nordligaste hörn bakom det kulliga lilla berget Ábmelvárásj. Några små vattenpölar på leden vittnar om det regn som piskade den en stund tidigare samtidigt som vinden skapar vågmönster på älvens vattenyta.

På ön Gievgessuoloj vid Vuojatädnos utlopp ur sjön Vásstenjávrre ligger ännu ett av Sirges samebys vår- och sommarvisten, ett viste som egentligen är en avknoppning från Huorsonjárggavistet ett par kilometer söderut på Vásstenjávrres östra strand. När leden nu genom stigningarna upp på Loadásj västsida allt mer lämnar Vuojatädno har vi följt älven hela vägen från Áhkájávrre i norr i riktning uppströms till Vásstenjávrre i söder. Många biflöden återstod dock att korsa och/eller följa på vandringen då Badjelánnda nationalpark till allra största delen avvattnas genom den. I bakgrunden sticker för övrigt Guovddelistjåhkkå (1327) upp i fjärran över de mjukare och lägre fjällformationerna på närmare håll. På Guovddelistjåhkkås topp finns ett av de riksrösen där den svensk-norska gränsen svänger kraftigt. Gränsen som i stora drag följer vattendelaren viker av västerut väster om Badjelánndas stora sjöar Virihávrre och Vásstenjávrre, och Guovddelistjåhkkå ligger i ett av de hörn som därmed bildas.

Badjelánndaleden stiger i flera omgångar allt högre och högre upp i terrängen söder om Sáluhávrre, samtidigt som utsikten blir allt bättre. Den förra fotoplatsen låg direkt efter en tidigare stigning och kan här anas till vänster i bild, men den ser i den här vinkeln nu nästan ut att ligga nere vid älven. Här har så ytterligare drygt 60 höjdmeter besegrats i den stigning som ses närmast i bild och som åter kändes som ledens hittills tyngsta. Som belöning för besväret med trötta ben, bultande hjärta och andfåddhet öppnade sig denna vy norrut ner mot Vuojatädno och sjön Sáluhávrre. Fjällen Allak och Gasskatjåhkkå norr om Guvtjávrre, ej att förväxla med andra toppar med samma namn, tecknar horisonten framför de mörka åskmolnen som var på väg bort. Sáluhávrrevistet syns också åter på landtungan i bildens vänstra halva.

Vi blickar åter ut mot ön Gievgessuoloj vid Vuojatädos utlopp ur Vásstenjávrre, men den nya betraktningsvinkeln och högre höjd över vattnet gör att vyn har förändrats. Vid horisonten syns nu blånande och delvis snöklädda fjäll som alla ligger i Norge. Kronan bland dessa är Gasskatjåhkkå (1517) strax till höger om bildmitt, den norska toppen en och en halv mil bortom gränsen som vi tidigare har sett nere vid Sáluhávrre. Den bör inte förväxlas med den svenska toppen intill Áhkká med samma namn som syntes på förra bilden. På närmare håll ser vi Svártitjåhkkå (929) med den karakteristiska kulliga toppen i det annars ganska mjuka fjällandskapet.

På närmare 750 meters höjd över havet och ungefär 200 meter över Vásstenjávrres yta planar leden ut något fram mot en liten höjd som löper ut västerut. Här börjar nu allt mer av en ny fjällhorisont i söder visa sig, förutom Árasvárre längst till höger som varit synligt tidigare dyker nu även Allaktjåhkkå och Mulkka upp längre österut. Allaktjåhkkå syns i fjärran mitt i bild och är en del av fjället Allak som kommer att bli ett viktigt inslag i vyerna lite längre söderut på leden. Det ska inte heller förväxlas med sin namne norr om Guvtjávrre som vi såg när vi nyligen blickade norrut. Utsikten här uppe är bedårande och förgyller vandringen i många kilometer.

Väl uppe på krönet har ännu fler nya toppar dykt upp vid horisonten, nya toppar att styra vandringen mot nu när Áhkká har försvunnit utom synhåll i nordost. Närmast ser vi nu Máhttoaivve (1467) med sidotoppen Huornnásj (1212), båda ligger söder om Låddejåhkås djupa dalgång i vilken nästa stuga längs leden ligger. Till höger syns dalen Boarkka genom vilken Badjelánndaleden och Nordkalottleden fortsätter söderut. Genom dalen, långt borta vid horisonten, syns också en del av Gierggevárre, ett fjäll som fågelvägen ligger cirka tre mil bort men som vandraren på Badjelánddaleden får se på nära håll efter ytterligare fyra mils vandring när leden passerar norr om fjället mellan Stáloluokta och Duottar.

Den drygt två mil långa sjön Vásstenjávrre (med gängse svensk stavning Vastenjaure) är Badjelánndas näst största sjö och ytan på nästan 90 kvadratkilometer placerar den på plats 28 i listan över Sveriges största sjöar. Det uppmätta djupet på 134 meter ger också sjön en plats bland landets tio djupaste sjöar. Till vänster syns Låddejåhkå med vatten från Sarek flyta in i östra änden av den helt oreglerade sjön, men det största tillflödet ligger mindre tillgängligt närmare den västra änden i form av den korta forssträckan ner från nationalparkens största sjö Virihávrre. De två stora sjöarna som ligger i tät följd utgör starten för den södra grenen av det som från sammanflödet med den norra grenen från Siiddasjávri (Sitasjaure) bildar Stora Luleälven som i sin tur utgör den norra delen av Luleälvens enorma vattensystem.

I nordligaste delen av Badjelánndaleden finns det broar och spänger över nästan alla vattendrag som leden korsar, men så är det inte alltid längre söderut. Här i Loadásj sluttningar möter leden flera jokkar där fårorna är ganska breda men där vattenflödet normalt är litet utanför snösmältningsperioden. Vaden är vanligen inte speciellt svåra, man tar sig enkelt över utan att bli blöt om fötterna i de flesta vandringskängor men får alltid ta det lite försiktigt över de potentiellt hala stenarna i vattnet. Den här på fjällkartan namnlösa lilla jokken rinner upp mellan Loadásj toppar och forsar rakt västerut ner till Vásstenjávrre.

Sol och klarblå himmel i all ära, men ofta blir fjällvyerna mer spännande med lite mer varierande väder. Medan vandringen fortsatte söderut på leden med solen delvis skymd bakom tunnare moln vandrade regnskurar fram på andra håll, bland annat de här ett par mil bort på andra sidan av sjön Vásstenjávvre. På bilden syns strax till höger om mitten fjälltoppen Ráhkotjåhkkå (eller Rágotjåhkkå, 1312), ännu en topp där ett av den svensk-norska gränsens riksrösen finns. Badjelánnda nationalpark gränsar mot Rago nasjonalpark i Sørfold, Nordland fylke, och det sammanhängande av nationalparker skyddade naturområdet fortsätter alltså även in på norsk sida. Riksgränsen går över fjällen vid horisonten till vänster om toppen och passerar även strax bakom toppen som skymtar i bakgrunden längst till höger i bild. Betydligt närmare, på stranden längst nere till vänster, syns en del av vistet Huorsonjárgga, även kallat Vásstenjávrre.

När leden nu har vridit något mot sydost har också Sareks högfjällstoppar dykt upp vid horisonten några mil bort. Detta är det vanliga förhållandet i nationalparkens vyer, Sareks spetsiga toppar ligger som en vägg i öster och de norska gränsfjällen som en naturlig gränslinje i väster. Där emellan finns det böljande höglandet som kallas Badjelánnda, ett område som förvisso har en del höga fjäll och annat som skymmer dessa gränslinjer i fjärran men som ändå har en betydligt mindre dramatisk landskapsbild än den östra nationalparksgrannen.

Badjelánndaleden och Nordkalottleden går tillsammans över fjället med Máhttoajvve i fonden i riktning mot Låddejåhkås dalgång. Ibland är marken som här är lite fuktigare och mer gräsbevuxen och då är det trots att två vandringsleder delar på stigen nära att gräset övervinner slitaget från de passerande vandrarna. Det finns med andra ord mer välfrekventerade vandringsleder i den svenska fjällen än denna. I söder började nu himlen åter att mörkna och eftersom de vidsträckta fjällhedarna inte såg ut att övergå i någon dalgång än på ett tag stod det mer och mer klart att det inte gick att hinna fram till Låddejåhkå före regnet.

Regn drar in över Vásstenjávrre samtidigt som ännu en av många små bäckar som forsar ner mot den stora sjön passeras på leden. Att se regnskurar vandra över stora sjöar som Vásstenjávrre är fascinerande när naturen skapar sina alldeles egna scenografier. Skurarna gick nu fram på en något ostligare bana än tidigare, men i det lite svalare vädret hördes nu heller ingen åska. Gränsfjällen skymtade också ännu i fjärran, så regnet var kanske inte lika kraftigt som tidigare på eftermiddagen.

Ett par kilometer före Låddejåhkå kommer man fram till ännu ett litet vad på leden, den här gången över Vierttjajågåsj som flyter från en liten tjärn längst uppe bland Loadásj toppar och ner mot Vásstenjávvre. Vattnet forsar fram nedskuret mellan stora block, men just här är fåran lite snällare även om det fortfarande gäller att hålla balansen både i vattnet och i de omgivande slänterna. Vid det här tillfället var det något mer vatten här än i det förra vadet men det var fortfarande inte speciellt svårt.

Vid Vierttjajågåsj möter Badjelánndaleden också den gamla leden mellan Gisuris och Låddejåhkå som i stället för att följa Vuojatädnos dalgång går över höjderna kring Loadásj och Njierek tre-fyra kilometer söder om älven. Dagens Badjelánndaled via Sáluhávrre bjuder här på den längsta vandringen mellan två stugor längs leden med 24 kilometer, medan den genare vägen längs gamla leden ger ett mer normalt stugavstånd på 18 kilometer. Å andra sidan når den gamla leden höjder kring 950 meter över havet att jämföra med de 750 vi sett på den här vandringen.

Vierttjajågåsj blockiga och klippiga flodfåra nedför fjällsluttningen mot Vásstenjávrre sedd från leden. Regnet föll ännu och genererade viss väta, men var ändå inte speciellt kraftigt och började dessutom släppa igenom allt mer ljus från solen bakom molnen. Det gav möjlighet att slå av på takten något och hinna njuta lite extra av vyerna här uppe innan nedstigningen i Låddejåhkås dalgång.

Eftermiddagen började övergå i kväll när regnet gav med sig, men fjällandskapet kring Vásstenjávrre fortsatte bjuda på storslagna vyer. Här blickar vi västerut över den drygt två mil långa sjön mot gränsfjällen med Guovddelistjåhkkå till höger i fjärran. Bakom dessa toppar finns inga fler högre fjäll, där breder i stället fjordlandskapet i Sørfold nordost om Bodø ut sig. I förgrunden syns Låddejåhkås sista meanderbågar i det låglänta och flacka området Lådderåhto innan utflödet i Vásstenjávrre.

Vy mot Máhttoajvves branta nordsluttning från de flacka och ganska blöta fjällplatån på leden strax norr om Låddejåhkås dalgång. Máhttoajvve och närbelägna Allak på andra sidan Badjelánndaledens fortsättning söderut ner mot Árasluokta utgör två mer markerade bergsprofiler i de annars ganska mjukt formade centrala delarna av Badjelánnda nationalpark. Längst söderut är landskapet dock lite mer dramatiskt och det är också där man finner parkens högsta berg Jiegŋáffo. På Máhttoajvve (1467) pågick ännu snösmältningen för fullt och smältvattnet kastade sig utför branten ner mot Låddejåhkå för vidare färd ut i Vásstenjávrre och Vuojatädno.

Närmare Låddejåhkå öppnar sig en ännu bättre vy in mot Sarek. Från vänster ser man här Rijddatjåhkkå (1944) långt i fjärran bakom Niejdariehppe (1816) som i sin tur till stor del skyms av det betyldigt närmare belägna Álggavárre (1601) intill kapellet och det gamla gruvområdet i västligaste Sarek. Tillbaka på södra sidan sidan av dalen Álggavágge ser vi Skájdetjåhkkå (1830) med ett moln kring topparna. Till höger därom syns Gálmme (1746) framför vilken också den namnlösa toppen (1562) norr om Sárvestjåhkkå skymtar innan Máhttoajvves sluttning skymmer på nära håll. Namnen är sammansatta av namnelementen rijdda - brant grässluttning, tjåhkkå - fjälltopp, niejda - flicka, riehppe - kittelformad dal, álgga - början (álggo), várre - fjäll, vágge - dalgång, skájde - näs där vattendrag möts, gálmme - plats där någon förolyckats, sárves - sarv, och de berättar alla sin egen historia om hur fjällen ser ut eller vad som kan ha hänt där.

Lutningarna ökar mer och mer när Låddejåhkås dalgång närmar sig, men det dröjer innan stugorna där långt nere i dalen dyker upp. Marken är ganska blöt och leden går till stor del på spänger, men med så här pass stor lutning är det inte bara en fördel efter en regnig dag som denna då halkrisken är påtaglig. I fonden ligger fortfarande Máhttoajvve, en något förkortad sammansättning av namnet Máhtto och ordet oajvve, huvud eller fjäll med rund kontur. Längs bäckravinen i motsatt fjällsluttning längst till höger i bild kan man skymta ledens fortsättning söderut mot Árasluokta. Badjelánndaleden har långa backar på båda sidor om Låddejåhkå, och det kändes bra att snart få slå läger för natten och låta den långa stigningen där på andra sidan få vänta till nästa dag.

Sol och moln, fjäll sjö och mindre älv i skön förening. När den den vackra sträckan över höjderna mellan Sáluhávrre och Låddejåhkå med utsikten mot Vásstenjávrre nu nästan hade passerats helt kunde den utsiktsmässigt sammanfattas som riktigt lyckad trots ett minst sagt omväxlande väder, eller kanske tack vare just det. Solen var nu något beslöjad av molnen och det skapade ett mjukt fint kvällsljus som avslutning på sjöutsikten. Att den under dagen avverkade vandringssträckan närmade sig två mil började visserligen kännas i både här och där i kroppen, men det är sådant man får stå ut med när vyer som denna erbjuds.

Låddejåhkå med stugorna inom synhåll, men de sista 100 höjdmeterna dit ner går leden rakt ner för slänten. Stigningar kan vara tunga, men branta utförsbackar kan vara minst lika besvärliga och jobbiga, speciellt så här i slutet av en vandringsdag. Man springer inte precis nedför en sådan här backe. I bakgrunden syns fjällen Huornnásj till vänster, sidofjäll till Máhttoajvve, och Mulkka till höger. Däremellan ligger dalen Boarkka genom vilken leden fortsätter söderut.

När backen ner på norra sidan av Låddejåhkås dalgång klarats av är man så framme vid nästa stuga längs leden, den tredje i ordningen för den som går från Änonjálmme i norr. Låddejåhkåstugorna, sammanlagt fem byggnader, ligger på en isälvsplatå som jokken har grävt sig ner genom och skapat branta grusslänter strax bakom husen. Namnet är en sammansättning av lådde, fågel, och jåhkå, bäck eller å, och vittnar om ett rikt fågelliv i dalen. Här erbjuds välförtjänt vila för den som så önskar efter denna den längsta stugetappen på leden från Gisuris. Med tältet på ryggen och aningen kortare dagsetapp i benen från den förra tältplatsen återstod dock ännu en kort sträcka att gå innan det var dags att stanna för nattvila.

Hänvisningsskyltarna vid Låddejåhkåstugorna handlar mycket om de faciliteter som finns inne på stugområdet eftersom leden inte delar sig här, följer man den går man antingen norrut eller söderut härifrån. Norrut är det 24 kilometer till Gisuris och 11 kilometer till Sáluhávrre där Badjelánndaleden och Nordkalottleden delar sig. Söderut är det nu en lite kortare sträcka på 13 kilometer till nästa stuga i Árasluokta, ett av de större vistena i Badjelánnda. I bakgrunden ser man Mulkkas topp i sydväst på andra sidan Låddejåhkå.

För att korsa Låddejåhkå fortsätter leden omkring en halv kilometer österut från Låddejåhkåstugorna längs renstängslet som löper på jokkens norra sida, Låddejåhkå ligger nämligen på gränsen mellan samebyarna Sirges på norra sidan och Jåhkågasska tjiellde på södra sidan. Det längre nedströms ganska lugna och breda vattendraget är där sammanträngt till en fors där vattnet kastas över gråa och nästan lite silverglänsande klipphällar som formats av det framrusande vattnet. Den korta hängbron från vilken den här bilden är tagen är placerad över en smal ravin och är endast 13 meter lång, men naturligtvis till stor hjälp för att korsa det starkt brusande vattnet.

Lagom till det att en tältplats hade hittats i närheten av bron över Låddejåhkå tittade solen fram och vattnet blev till en glänsande autostrada som slingrar sig fram genom dalgången västerut ut mot Vásstenjávrre. Lite efterlängtad mat att fylla en tom mage med och lite vila utsträckt raklång på den mjuka fjällheden i solskenet är sådant man gärna unnar sig efter en lång dags vandring. Stillhet är relativt intill en ständigt brusande fors, men utöver den var solens och molnens vandring över himlavalvet det som rörde sig mest här. Solskenet blev heller inte så långvarigt och när nya moln började dra upp från sydväst var det dags att slå upp tältet och krypa till kojs. Det dröjde inte så länge innan det började droppa på tältduken, men vad gjorde det när sömnen ändå tog över i den ganska tidiga sommarkvällen.