Rundtur i Muttos

I Skájdde i det sydvästra hörnet av Muttos nationalpark vid vägen från Liggá / Ligga finns parkens huvudentré med information och en kort tillgänglighetsanpassad stig några hundra meter in i den annars orörda skogen.

Turen gick längs leden österut från Skájdde där man snart korsar Muttosädno / Muddusälven vid utloppet i Stuor Julevädno / Stora Luleälven, den senare med reglerad vattenyta genom dammen i Miessávrre / Messaure.

Leden går genom parkens sydligaste del i närheten av kraftverksmagasinets vattenyta, och efter att ha passerat genom det 2006 av skogsbrand härjade området når stigen också ända fram till strandkanten. Långt bort i fjärran kan man här skymta kraftverksdammen i Miessávrre / Messaure.

Efter omkring fem kilometer lämnar leden Stuor Julevädno / Stora Luleälven och börjar stiga upp för den bergssluttning som reser sig på älvens norra sida. Här når man fram till nedre änden av Måskosgårsså, den ravin som är en av de mäktigaste terrängformationerna i parken.

Leden går något öster om ravinen men stiger här brant uppför den steniga och blockiga sluttningen, en krävande sträcka med över 100 meters stigning på en relativt kort sträcka.

Ledan kantas hela tiden av gamla förvridna trädstammar som ligger kvar där de en gång fallit, som denna i något flackare terräng strax efter den kraftigaste stigningen.

Belöningen för ansträngningen uppför den branta leden ges snart genom utsikter som denna från en av Måskosgårssås lodräta klippstup, här med utsikt ner mot Stour Julevädno / Stora Luleälven vars strand man nyss lämnat.

Måskosgårsså betyder ordagrant den slutna ravindalen i översättning från lulesamiskan och är med sina klippstup längs med båda sidorna ett av de bästa exemplen på denna typ av så kallad kursudal eller kanjondal. Inte ens något vattendrag flyter fram i botten av ravinen.

Från kanten av klipporna kan man försiktigt kika ner mot de stora fälten av stenblock som täcker dalens botten och de märkliga klippformationerna på dalens andra sida.

Måskosgårsså är i sin helhet ungefär 2,5 kilometer lång och djupet ligger ibland på närmare 100 meter. Här blickar vi vidare norrut in i dalen som aldrig tycks ta slut där den liksom den omgivande terrängen stiger upp mot det högre landet längre in i parken.

Efter ytterligare en stunds vandring blir den omgivande terrängen påtagligt flackare, men Måskosgårsså öppnar sig fortsatt som ett djupt sår i terrängen, här sedd norrut.

Naturen genom bland annat de gamla knotiga träden bjuder ofta på små konstverk i parken, så också här på ravinkanten.

Vid sidan av ravinen växlar skogstyperna snabbt, här syns ett lite fuktigare parti med mera gröna växter på marken.

I den övre delen av Måskosgårsså finns en utsiktsplats där man kan se söderut genom en stor del av ravinen, här kan man till och med skymta vattenytan i Stour Julevädno / Stora Luleälven i fjärran.

Många träd klänger på eller alldeles intill klippkanterna och är präglade av detta. Just detta exemplar har dock gott om plats att stå på jämfört med många andra tallar som tycks lyckas växa på de allra minsta möjliga klipphyllor.

Här börjar ravindalen smalna av för att några hundra meter längre norrut helt sluta sig och fullborda denna storslagna formation i landskapet.

Här på klipphyllan passar det bra att ta en längre rast och njuta av landskapet för att sedan antingen återvända söderut eller som här fortsätta norrut in i det djupa och orörda skogs och myrlandskapet som präglar nationalparken.

När förmultningsprocesserna pågått tillräckligt länge i de gamla torrfurorna finns det till slut inte tillräckligt mycket ved kvar för att hålla dem stående.

När leden lämnar Måskosgårsså förändras landskapet en del och förutom tallhedar dyker allt fler små myrar upp i omgivningarna.

Efter ledkorsningen vid Boargáljávrre med anslutande led från byn Sárggavárre / Sarkavare strax öster om nationalparken tilltog också mängden mygg i luften. Kvällen började förvisso närma sig, men små vattenhål som detta intill leden lär också främja förekomsten av dylika flygfän.

På många håll längs lederna i södra delen av parken är underlaget stenigt och man får ofta hålla stort fokus på underlaget man trampar på. Här uppe på de flacka tallhedarna är det dock en fröjd att vandra fram på det jämna underlaget.

Ibland går leden upp på de små åsar som sträcker sig fram mellan små myrar och mindre vattendrag.

Ibland får man dock röra sig ner genom de vattensjuka skogspartierna och än mer omsvärmas av mygg alldeles intill deras egna barnkammare.

Många är de trädkonstverk som formats under tusentals år av i det närmaste orörd terräng och som vandraren i Muttos nationalpark får njuta av.

Ibland uppenbarar sig plötsligt ytterligare någon ny landskapsformation längs med leden, som denna ganska öppna och helt platta sandhed strax öster om Muttosädno / Muddusälven.

Efter åtta kilometers vandring från ledkorsningen vid Boargáljávrre något norr om Måskosgårsså når man alltså fram till parkens största vattendrag Muttosädno / Muddusälven som genomkorsar parken i nord-sydlig riktning.

Nog för att vattnet här strömmar fram ganska friskt, men vad som döljer sig bakom nästa krök söderut från ledens bro över älven är svårt att föreställa sig om man inte känner till det förväg.

Leden når här fram till ännu en ravindal och rundar dess norra ände. Här uppenbarar sig så nationalparkens centralpunkt, det magnifika Muddusagahtjaldak / Muddusfallet där Muttosädno / Muddusälven kastar sig 42 meter ner i Gähppogårsså för att sedan följa dalen de återstående sju kilometerna ner till utloppet i Stuor Julevädno / Stora Luleälven.

Muddusagahtjaldak / Muddusfallet kan bäst avnjutas från de branta sluttningarna på ravindalens västra sida där det också finns en rastplats iordningställd i anslutning till leden.

En mäktig vy att njuta av efter någon timmes vandring genom ett till synes oändligt hed- och myrlandskap. Muddusagahtjaldak / Muddusfallet är förstås ett populärt besöksmål i parken och relativt tillgängligt med sju kilometer vandringsled från huvudentrén i Skájdde. Den ledsträckan var nu det som återstod på den här rundvandringen i södra delen av parken.

Leden mellan Skájdde och Muddusagahtjaldak / Muddusfallet är något av parkens huvudled och är på många håll bred och vältrampad.

Leden följer på lite olika avstånd Muttosädnos / Muddusälvens ravindal, och på några ställen finns möjlighet att se älven flyta fram där nere i dalbotten. Ravindalen är omkring dubbelt så lång som den tidigare besökta Måskosgårsså, men har inte riktigt lika dramatiskt stupande sidor.

Till slut nådde även denna vandring sitt slut vid Skájdde och de informationstavlor som finns där intill parkeringen, och man får tacksamt lämna nationaparken med många nya intryck och upplevelser i tankarna och ett och annat skavsår på kroppen.

På en av informationstavlorna kan man också följa den nästan två och en halv mil långa rundtur som här just har fullbordats från Skájdde via Måskosgårsså och Boargáljávrre till Muddusagahtjaldak och tillbaka till Skájdde, allt i sydligaste delen av Muttos / Muddus nationalpark.